När jag tänker tillbaka på de fem senaste åren är som allt bara ett enda virrvarr. Jobb-sjukskrivning-plugg-jobb-sjukskrivning-plugg och så vidare. 
Jag har inte hållit på med någonting sammanhängande mer än några månader. Jag har, av olika skäl, avslutat det jag påbörjat innan jag kommit in i ett sammanhang, en rutin, och framförallt; en grupp människor. Jag har inte hunnit bygga upp varaktiga och självklara vänskapsrelationer på något av mina ställen jag befunnit mig, med undantag för en god vän jag skaffade under min tid på komvux, och en annan när jag tog körkort.

Min högsta önskan (eller, en av dem..) är att få vara en självklar del av ett sammanhang. Arbetskollegor, lagkamrater, en mammagrupp eller vad som helst.
Men jag hoppas och tror att jag är på god väg. Arbetspraktiken går bra, och det är på tal om att byta praktikplats till ett ställe där jag senare kan få jobb. Visste det redan innan jag började på fritidskontoret att det skulle vara en inskoleperiod, ett ställe där jag fick vara en begränsad period helt utan press och krav. Nu känner jag att jag fixar det, så nu är jag taggad till tänderna att få börja på en "riktig" arbetsplats, och skaffa mig riktiga jobbarkompisar.

Så förhoppningsvis försvinner det där sammanhangs-sakneriet till slut!