Såklart är jag besviken över valet. Och att alliansen får möjlighet att göra Sverige ännu mer omänskligt under fyra år till. Det värsta var ju ändå att SD kom in i riksdagen. Men jag hoppas att detta gör att rödgröna och alliansen börjar samarbeta för att motarbeta detta främlingsfientliga/nynazistiska/rasistiska/fascistiska/högerextrema/-(fyll i valfri skrämmande benämning) parti.
Eftersom jag är en typisk våg så drömmer jag om en politik som inte kräver olika partier. Det ultimata vore om det fanns ett enda stort parti som hette något i stil med "Humana partiet". Som ville en sak. Allas och alltings bästa. En lösning på allt. Tänk så fantastiskt. Jag vill inte höra EN ENDA realistisk åsikt om detta. Naturligtvis vet jag att detta inte är möjligt. Men jag drömmer vidare.

Jag blir väldigt irriterad och besviken över alla människor som inte sätter sig in i politik. Jag menar inte att man måste vara nån haj på hela grejen, men att skaffa sig lite koll, och framförallt att RÖSTA är både vår rättighet och skyldighet. Jag är långt ifrån någon stjärna på politik, jag har ärligt talat rätt svårt för att förstå alla begrepp och innebörder, men jag har gjort så gott jag kan. Jag har läst på. Jag har sett debatter. Jag har lyssnat på radio. Jag menar, SÅ svårt är det inte att sätta sig in i något som har varit på tapeten så mycket det senaste halvåret.

Jag säger som en klok jag känner; De som inte kunde släpa sina arslen till vallokalen i söndags har försuttit sin rättighet att gnälla i fyra år framöver!

Sådär ja. Nu har jag fått sålla lite irritation. Min pappa fick ta emot den största smällen igår. Jag var arg. Så arg att jag till slut morrade "kalla mig inte lilla gumman...." med mord i blicken. Man behöver inte vara ett snille för att förstå att jag och pappa tycker olika. I vår familj föll äpplena från ett 10 meter högt träd när det gäller samhällssyn. Tänka sig.

Igår fick jag dessutom ett litet sammanbrott på praktiken, i ett möte med min handledare + mina handläggare från Utsikten. Näsdukar plockades smidigt fram och jag ägnade återstoden av dan till att försöka samla mig och sluta hack-andas. 
Det var lite pinsamt, men befogat och välbehövligt. Tur att jag har världens bästa handledare. Jag får MINST 2 kramar om dagen. Och ibland en kindpuss på det. Jag blir även kallad Fia-Lotta, vilket jag tycker om. Jag vet att det skriker Freud när det gäller mitt automatiska beteende att söka något slags modersfigursubstitut, och F passar utmärkt som den rollen just nu. Jag låter det liksom vara så.

Jag har köpt en pedometer. (stegräknare/kaloriräknare) Och jag håller på att go nuts över det ständiga klicket som förföljer mig. Att jag sedan knappt vågar röra mig när jag INTE tar steg för att jag vill att den ska visa rätta siffror är också en sak som gör mig lite småknasig/stelopererad. 

Jag har köpt nya skor. Det var på tiden. Blev lite förgrymmad när jag såg att de kostade 100 kr mindre på nätet. Men de var ändå inte speciellt dyra. Jag köper aldrig dyra saker. Bra kvalité är överskattat.






Ikväll får jag fint besök av Majsan och kanske ett par till trevliga tjejjor. Jag ska baka scones. Lix!



Nu ska jag ta min pedometer ut på en promenad (snarare den som tar med mig ut på en promenad eftersom den, helt omedvetet, styr mig med järnhand) och lyssna klart på den sista boken i Outlander-serien. Vad händer sen? Mitt liv tar alltid liksom lite slut när jag lyssnat klart på en riktigt bra bokserie. Har ofta svårt att skilja på verkligheten och skönlitteraturens underbara värld. Så om nån har tips på någon bra bokserie så att jag kan börja om mitt liv i en ny "verklighet" får gärna dela med sig. Jag gillar dock inte deckare. Förutom Stieg Larsson. 


 Hoj!