Jag är rädd för att skriva här. Jag raderar varje mening tio gånger. Fingarna vill inte trycka in tangenterna. Jag är rädd för att jag ska skriva någonting jag sen kommer att ångra. Men, jag ska försöka skriva några rader, som jag kan skriva utan ånger. Jag behöver det.
För 10 dagar sedan förändrades mitt liv. Min värld vändes upp och ner, och ingenting kommer att bli sig likt igen. Alla mina tankar, allt som är jag, har blivit något annat. Sorgen är nödvändig. Jag respekterar den. Jag ska vårda min sorg.



Vi lever i vår egen värld
Där går vi långt och benen bär
allt vi behöver det finns där
vi lever i vår egen värld

och jag känner mig så trygg hos dig
jag känner att du älskar mig
för när du säger det så tror jag dig
jag känner mig så trygg hos dig

om du längtar hem nån dag
och saknar nåt precis som jag
då leder vägen dit den ska
om du längtar hem nån dag

och du behöver inte säga nåt
när tiden flytt och åren gått
om det blivit som dom förutspått
du behöver inte säga nåt

och jag går med dig överallt
i sommarsol och vinterkallt
när tankarna tar över allt
jag går med dig överallt