När sommaren kommer då ska man ha det så bra. Men av nån anledning kommer alltid de värsta prövningarna oftast på sommaren för oss. Årets sommarkriser är bla boendet. Imorgon får vi veta om vi blir hemlösa till hösten eller ej.. Orkar inte gå in på det nå djupare just nu, förutom att det känns skit.

Sen har mamma blivit sämre, igen. Sommaren är påfrestande för sjuka och äldre, och mamma blir oftast som sämst under somrarna.. Nu har det varit riktigt akutdåligt ett tag. Det suger musten ur alla, och det gör ondare än nånsin att se henne lida såpass mkt som hon gör nu. Fy och fan.
Som om det inte vore nog har jag fått min "jag har inte gjort nåt vettigt i mitt liv"-kris som kommer då och då. Den ger ont i magen och kryp i kroppen. Känner mig värdelös rakt igenom. 
Jag är så vansinnigt rastlös, måste göra något hela tiden, för så fort jag stannar av börjar tankarna mala. Men trots att vi gör något hela tiden HINNER jag ingenting. Har massor jag borde göra, som inte blir gjort.


Blä blä blä. Idag får vara en blä-dag. Imorgon kämpar vi upp humöret igen. Vi har en liten solstråle här hemma som är glad nog åt oss allihop. Jag förtjänar inte en sån guldklimp till son.. Han är för underbar för oss. Är så sjukt tacksam <3

 

Det känns helt absurt att besöka sin svårt sjuka moder, för att sedan ett par timmar senare åka hem igen och fortsätta det vanliga livet. Helt sjukt känns det. Hur länge orkar man se henne lida? Femte året nu.

Först vill jag tacka för de fina orden rörande vår Svante-sång. Tack! Det värmer massor. Och påminner mig om hur enkelt det är att göra någon glad genom beröm och komplimanger. Ska börja slösa mer med den varan. :)

Naturligt nog har jag sedan jag blev mor börjat fundera mycket på det här med uppfostran (gillar inte ordet, men kommer just nu inte på någon synonym som jag tycker passar bättre. Kanske vägledning.) Vi har ännu inte, som föräldrar till en 4-månaders, måstat vara med som så många svåra situationer när det kommer till uppfostran. Mitt enda problem nu är att försöka lära Svante att inte bita mig när han äter. Det är den första egentliga utmaningen, och jag stöter redan på patrull. Och jag inser.. Det är inte lätt. Men nu kommer det. Min vision om hur man är en bra förälder. I alla fall en okej en.

Jag läste någonstans en mening, (tror det var en krönika som någon postat på facebook),  sagd av ett väldigt insiktsfullt barn, som har kommit att fastna. Den löd:

"mamma, när du skäller på mig har jag svårt att tycka om mig själv." 

Den meningen kapslar in det mesta med vad jag tror på inom barnuppfostran. Jag tror att ju mer och ju högre man skäller på ett barn, desto mer sänker man dennes självkänsla. Med det menar jag inte att jag aldrig kommer att skälla på mina barn eftersom det faller på sin egen orimlighet, men jag kommer däremot att försöka välja mina strider, och framför allt välja HUR jag "skäller".
Jag kommer att försöka förklara varför jag blir upprörd när jag blir det.  Jag kommer att försöka akta mig för att skrika. Och jag kommer att försöka i den mån det är möjligt att akta mig för kränkningar. Helt säkert lättare sagt än gjort, men jag är villig att göra mitt bästa. 
Med kränkningar menar jag tex att kalla barnen negativa saker. Exempelvis ordet "dum" som har så många bottnar. Utan istället säga "det du GJORDE var dumt." Och sedan förklara varför. Däri ligger en enorm skillnad tror jag. När tålamodet tryter är nog det här svårt att komma ihåg sina förnuftiga visioner, men jag tror att man kan träna sig i att minnas.

Sen tror jag att man ska akta sig för att ge dubbeltydiga budskap. Ett klassiskt exempel är att själv skrika; SLUTA SKRIKA, till sina barn. Barn gör som du gör osv... Jag kan tänka mig att man kommer att måsta bita sig i tungan både en och hundra gånger för att inte göra trampa i den här klassiska fällan.. Men som sagt. Försöka ska jag.
En sak till jag tror på är att själv visa att man gör fel, är mänsklig, blir ledsen, blir trött osv. Framförallt att kunna säga förlåt. Om man som förälder kan visa för sina barn att man inte är perfekt, att man gör misstag, tror jag det blir lättare för barnen att lära sig rätt och fel, och att det är okej att göra fel, bara man rättar till det sen i den mån det går. Där har vi det igen. Barn gör som du gör. Det tror jag öppnar upp för en helt annan dialog. Och skapar ett förtroende och en trygghet i relationen mellan barn och vuxen. 

En till viktig grej tror jag är att lyfta fram det positiva. Att berömma och bekräfta när barnen gör bra saker. Då tror jag att de växer, och lär sig att det ger utdelning att göra rätt.

Jag vet att jag kommer att göra hundra misstag som förälder. Jag anser att jag redan gjort flera stycken. Men jag tror att det är ett livslångt lärande, och jag hoppas att man genom diverse prövningar och situationer blir mindre valhänt med tiden.

Ptja. Det var väl typ allt jag hade i huvudet den här kvällen. Godnatt.

Linnea Henriksson – Alice

Lyssna och njuuuuuut! :)

Men då tar jag en titt på den här så glömmer jag av mig för ett slag.

Igår var jag ute och sprang för första gången på ett år. Det gick oväntat bra, med tanke på min motionella (haha) frånvaro den senaste tiden, samt att jag ändå rätt nyss fött barn. Men idag vet jag att jag lever.. Varenda kroppsdel värker.
Har även börjat äta nyttigare, vilket också hittills går rätt bra.. Men jösses vad det kliar i sockernerven! Spännande att se hur jag hanterar den kommande helgens frestelser. Men att äta gott med måtta på helgerna kommer jag nog ändå att låta mig själv göra. Har inte tillräckligt med karaktär för att klara tuffare regler.. Då är nog risken att jag inte håller den nya livsstilen speciellt länge.  

Svante ska döpas 5 maj. Och vi är i full gång med förberedelserna. Tycker sånt där är vanvettigt roligt! Synd bara att jag är så väldans velig. Och börjar man leta efter inspiration gräver man bara ner sig ännu djupare i ambivalentträsket.. För mycket att välja mellan blir aldrig bra för en våg som mig... Blir spännande att se hur det hela slutar.. :) Tur Pidde ger mig rätt fria händer och utrymme att ändra mig sisådär femtielva gånger. Han är väl van. Det är så skönt att för ovanlighetens skull fokusera på mindre värdsliga saker som vilka servetter man ska köpa och vad för slags fika som ska bakas. Klart hela mammagrejen alltid finns i tankarna ändå men. Lite annat att fokusera på är skönt och ack så välbehövligt.




Svante och blomman i ett djupt och givande samtal. :)





Bus i blick!

Är det bara jag som tycker att likheten är slående?








(Mamma som ettåring)