Tack!
Tack alla söta vänner som kommenterade förra inlägget, det värmer något oerhört att jag vet att det finns människor som glädjs med mig. :)
Hälsade på mamma idag igen. Hon var inte riktigt lika i sitt esse som igår, men Pontus följde med och han tyckte ändå att det var en enorm skillnad. Hon skrattade och log och berättade lite saker även idag, men hon var rätt så trött. Men bara det, att hon kan förklara att hon känner sig trött är ju fantastiskt. Ibland säger hon tokiga saker, men då får man liksom avleda henne, då blir det som bra igen. Förut pratade hon ju nästan ingenting och då var det lilla hon sa alltid tokigt. Nu är ju typ 80 % av det hon säger helt korrekt och fullt rimligt. Helt fantastiskt.
Åsa berättade att mammas sjuksköterska också började gråta igår när de gick iväg för att prata lite.. Det tycker jag var fantastiskt rörande. Mamma har onekligen berört många den här helgen.
Hälsade på mamma idag igen. Hon var inte riktigt lika i sitt esse som igår, men Pontus följde med och han tyckte ändå att det var en enorm skillnad. Hon skrattade och log och berättade lite saker även idag, men hon var rätt så trött. Men bara det, att hon kan förklara att hon känner sig trött är ju fantastiskt. Ibland säger hon tokiga saker, men då får man liksom avleda henne, då blir det som bra igen. Förut pratade hon ju nästan ingenting och då var det lilla hon sa alltid tokigt. Nu är ju typ 80 % av det hon säger helt korrekt och fullt rimligt. Helt fantastiskt.
Åsa berättade att mammas sjuksköterska också började gråta igår när de gick iväg för att prata lite.. Det tycker jag var fantastiskt rörande. Mamma har onekligen berört många den här helgen.
Det finns mirakel.
Jag vet inte hur jag ska formulera mig, för det finns inga ord som rättvist kan beskriva mina känslor just nu.
Men jag ger mig på ett fåfängt försök...
Idag har jag varit med om det mest fantastiska, mirakulösa, otroliga, chockerande och galet overkliga som någonsin har hänt mig.
Jag fick ett samtal av min syster på eftermiddagen, och hon sa inte så mycket mer än att jag borde komma till mamma där hon och Chrille var. Jag tycker mig höra mammas "gamla vanliga" röst i bakgrunden, men tänker att jag måste ha hört fel. För det kan ju inte stämma. Jag sladdar mig dit och där möts jag av ett under.
Mamma sitter upp, och pratar som om hon aldrig varit sjuk. Jag får svimningskänslor och skyndar mig att sätta mig ner, hinner tänka att jag antingen drömmer eller att det har slagit slint för mig. Men icket, jag är klarvaken och vid mina sinnes fulla bruk, förutom den chock jag försatts i. Mamma och Åsa sitter och samtalar som om mamma hade varit vilken frisk människa som helst. Hon hejar på mig precis som hon gjorde förr. Och hon säger "men kommer du nu också, det var då ett väldigt spring här idag", och hon ler. För första gången på nästan tre år ser jag min mamma le. Tårar av glädje och chock börjar strömma nedför mina kinder. Åsa säger "berätta för Moa det du sa...." Och mamma börjar berätta. Hon pratar och pratar, medans jag sitter gapande som en guldfisk och söker Åsas blick upprepade gånger för att se om jag kan hitta någon förklaring i hennes ansikte. Men hon bara skrattar. Och jag börjar skratta. För kan ni tänka er, mamma börjar skratta. Hon kiknar av skratt när hon berättar vad hon har upplevt. Hon pratar konstant i flera timmar. Hon berättar om de andra människorna på boendet och så mycket tokigt de har för sig, hon berättar vad hon brukar se på tv, vad personalen brukar göra och säga, RUBBET. Allt som har hänt sedan den dagen hon flyttade in på demensboendet. Ur hennes synvinkel. För, hon är inte frisk, hon har fortfarande tankar och föreställningar som inte överrensstämmer med våran verklighet, men hon skrattar. Hon berättar hur små hon tycker att alla människor är (som är helt vanliga i storlek egentligen) och hur hon inte begriper hur människor kan vara sådär små. Hur personalen tvättar hennes hår med både schampo och balsam, fast hon inte egentligen har hår (som hon mycket väl har) och hon skrattar hejdlöst. Hon berättar vad personalens barn heter, var personalen bor, hur de är mot henne. Hon berättar om människor hon känner, och hon har stenkoll på allt. Hon skojar med mig en massa gånger, och vi tre sitter och skrattar så tårarna sprutar.
Jag vet inte alls vad som händer, hur det kan bli såhär, och om jag egentligen överhuvudtaget har upplevt detta eller om det är någon slags bisarr dröm. Men just nu kan jag inte tänka på vad det egentligen är som har hänt. Om det är medicinen som börjat verka, eller om det helt enkelt är ett guds verk, det spelar ingen roll nu.
Det enda som spelar roll är att jag har fått återse min mamma, som inte funnits där på snart tre år. Jag har fått höra hennes riktiga röst, jag har fått se hennes gamla kroppsspråk, jag har fått lyssna till hennes speciella sätt att uttrycka sig. Jag har fått återuppleva hennes humor. Hennes glädje, värme och kärlek. Jag har, främst av allt, fått höra min mamma skratta.
Jag vet inte vad det är som sker, men jag vet att jag, kanske bara för idag, har fått tillbaka min mamma som jag förlorade för tre år sedan.
Men jag ger mig på ett fåfängt försök...
Idag har jag varit med om det mest fantastiska, mirakulösa, otroliga, chockerande och galet overkliga som någonsin har hänt mig.
Jag fick ett samtal av min syster på eftermiddagen, och hon sa inte så mycket mer än att jag borde komma till mamma där hon och Chrille var. Jag tycker mig höra mammas "gamla vanliga" röst i bakgrunden, men tänker att jag måste ha hört fel. För det kan ju inte stämma. Jag sladdar mig dit och där möts jag av ett under.
Mamma sitter upp, och pratar som om hon aldrig varit sjuk. Jag får svimningskänslor och skyndar mig att sätta mig ner, hinner tänka att jag antingen drömmer eller att det har slagit slint för mig. Men icket, jag är klarvaken och vid mina sinnes fulla bruk, förutom den chock jag försatts i. Mamma och Åsa sitter och samtalar som om mamma hade varit vilken frisk människa som helst. Hon hejar på mig precis som hon gjorde förr. Och hon säger "men kommer du nu också, det var då ett väldigt spring här idag", och hon ler. För första gången på nästan tre år ser jag min mamma le. Tårar av glädje och chock börjar strömma nedför mina kinder. Åsa säger "berätta för Moa det du sa...." Och mamma börjar berätta. Hon pratar och pratar, medans jag sitter gapande som en guldfisk och söker Åsas blick upprepade gånger för att se om jag kan hitta någon förklaring i hennes ansikte. Men hon bara skrattar. Och jag börjar skratta. För kan ni tänka er, mamma börjar skratta. Hon kiknar av skratt när hon berättar vad hon har upplevt. Hon pratar konstant i flera timmar. Hon berättar om de andra människorna på boendet och så mycket tokigt de har för sig, hon berättar vad hon brukar se på tv, vad personalen brukar göra och säga, RUBBET. Allt som har hänt sedan den dagen hon flyttade in på demensboendet. Ur hennes synvinkel. För, hon är inte frisk, hon har fortfarande tankar och föreställningar som inte överrensstämmer med våran verklighet, men hon skrattar. Hon berättar hur små hon tycker att alla människor är (som är helt vanliga i storlek egentligen) och hur hon inte begriper hur människor kan vara sådär små. Hur personalen tvättar hennes hår med både schampo och balsam, fast hon inte egentligen har hår (som hon mycket väl har) och hon skrattar hejdlöst. Hon berättar vad personalens barn heter, var personalen bor, hur de är mot henne. Hon berättar om människor hon känner, och hon har stenkoll på allt. Hon skojar med mig en massa gånger, och vi tre sitter och skrattar så tårarna sprutar.
Jag vet inte alls vad som händer, hur det kan bli såhär, och om jag egentligen överhuvudtaget har upplevt detta eller om det är någon slags bisarr dröm. Men just nu kan jag inte tänka på vad det egentligen är som har hänt. Om det är medicinen som börjat verka, eller om det helt enkelt är ett guds verk, det spelar ingen roll nu.
Det enda som spelar roll är att jag har fått återse min mamma, som inte funnits där på snart tre år. Jag har fått höra hennes riktiga röst, jag har fått se hennes gamla kroppsspråk, jag har fått lyssna till hennes speciella sätt att uttrycka sig. Jag har fått återuppleva hennes humor. Hennes glädje, värme och kärlek. Jag har, främst av allt, fått höra min mamma skratta.
Jag vet inte vad det är som sker, men jag vet att jag, kanske bara för idag, har fått tillbaka min mamma som jag förlorade för tre år sedan.
väderpåverkan
Nu snöar det för fullt. Igen. Helt sinnessjukt. Jag hade verkligen behövt sol idag. En riktigt lång och solig promenad. Istället tar jag en riktigt lång och grundlig rengöring av huset.. Ska fika hos momme kl tre, äta middag hos Lena kl fem, sen ikväll ska jag försöka hitta någon som vill se let's dance-finalen med mig. Får se hur det blir med den saken, för det är ju hockey. Snaaaart är hockeyeländet över.. Håll ut!
Nu ska jag slå på ljudboken på högsta volym och försätta mig själv i städtrans.
Lyssnar på Diana Gabaldons bokserie Outlanders, och de är så bra!! Himla tur att jag gav dem en chans, för första boken var ruskigt seg till en början. Som alltid när jag läser/lyssnar på böcker föreställer jag mig karaktärerna på ett speciellt sätt, ofta som passande kändisar.. Såhär har jag föreställt mig denna boks karaktärer, är själv väldigt nöjd över dessa liknelser:
Claire som ung:
Claire som gammal:
Jamie som både ung och gammal, dock då "Smith" hade sitt långa hår (föreställer mig bara honom med lite rynkor och dyl då Jamie blir äldre)
Brianna:
Sen har jag en perfekt "Frank" också, men jag vet inte vad den skådisen heter eller vart han är med. Ska suga på den karamellen ett tag till.
Det läskiga är att när jag nu googlade på dessa kändisar upptäcker jag till min förvåning att "Smith" och "Donna" är ett par i verkligheten!! Vad är oddsen på det liksom!?!?! Men i min värld är de far och dotter.
Nu ska jag slå på ljudboken på högsta volym och försätta mig själv i städtrans.
Lyssnar på Diana Gabaldons bokserie Outlanders, och de är så bra!! Himla tur att jag gav dem en chans, för första boken var ruskigt seg till en början. Som alltid när jag läser/lyssnar på böcker föreställer jag mig karaktärerna på ett speciellt sätt, ofta som passande kändisar.. Såhär har jag föreställt mig denna boks karaktärer, är själv väldigt nöjd över dessa liknelser:
Claire som ung:
Claire som gammal:
Jamie som både ung och gammal, dock då "Smith" hade sitt långa hår (föreställer mig bara honom med lite rynkor och dyl då Jamie blir äldre)
Brianna:
Sen har jag en perfekt "Frank" också, men jag vet inte vad den skådisen heter eller vart han är med. Ska suga på den karamellen ett tag till.
Det läskiga är att när jag nu googlade på dessa kändisar upptäcker jag till min förvåning att "Smith" och "Donna" är ett par i verkligheten!! Vad är oddsen på det liksom!?!?! Men i min värld är de far och dotter.
Ut med det
Nu ligger jag här på spikmattan i sängen och mobilbloggar. Hade lovat mig själv att inte surfa på mobilen pga rätt onödiga utgifter, men datorn är upptagen och jag känner att jag måste lätta på trycket. Det är en miljard känslor och tankar samtidigt i mig nu.. Maktlöshet, sorg, oro, frustration, ilska.. Det finns folk i min omgivning som har det jättejobbigt, och jag kan inte göra något åt det. Jag räcker inte till.. Och det gör mig galen.
Jag kan inte göra något åt spökena i mammas huvud, och det gör så ont. Jag kan inte trösta henne, ingenting jag säger gör det bättre. Jag kan inte få människor att må bättre. Jag kan inte läka de sår som finns. Jag är helt maktlös.
Jag känner också så mycket oro. Är livrädd att ryggen aldrig ska bli återställd, är orolig över praktiken, över ekonomin, över min enorma trötthet.. Kommer jag alltid att vara såhär trött? Det är så handikappande.. Oroar mig för att jag inte kommer att bli en bra mamma en dag.. Tänk om min energi inte räcker till?
Nä, nu är det dags för den här tunga dagen att ta slut. Hoppas på en bättre morgondag. Gonatt.
Sista dan i solen?
Denna dag har bestått av många olika sorters inslag. En härlig promenad med Nisse på morgonkvisten, en trevlig lunch med förskollärarbrudarna, glada nyheter, tråkiga nyheter, lek, mys och fika hos Anna och barnen, smärta i ryggen, dåligt samvete pga uteblivet mammabesök, omsättning av Pontus mormors blommor, frosseri i HM:s sommarkatalog (bara ögonshopping dock), Världens bästa Grey's anatomy, lite sex rehab (tv-serie) och nu sitter jag här. Pontus ska sova borta. Han har tatt några segeröl (hockeyn gick tydligen bra..) och får sig inte hem sen inatt. Orkar inte hämta honom där vid två-snåret.
En glad nyhet är att jag ska följa med Voicebox till Tyskland i slutet på maj när de ska vara med i en sånggruppstävling. Ska vara barnvakt när de har sjungningar och rep och så. Det blir mycket trevligt! Har aldrig varit i Tyskland.
En tråkig nyhet är att jag pga detta missar kammarkörens vårkonsert, som vi repar som galningar inför nu. Pontus missar den också förstås. Han hade inte kollat upp det, så när jag checkade lite datum idag så insåg jag denna dubbelbokning. Damn, jag som var tokpeppad på konserten! Men jag må säga att Tyskland väger tyngre.
Nu och mer än en vecka framöver ska det vara mulet och snöigt. Det sög ju. Jag som höll på att bygga upp en snygg ansiktsbränna..
Såhär mysigt hade vi det igår:
Och såhär duktig har Sally blivit på att sitta!
En glad nyhet är att jag ska följa med Voicebox till Tyskland i slutet på maj när de ska vara med i en sånggruppstävling. Ska vara barnvakt när de har sjungningar och rep och så. Det blir mycket trevligt! Har aldrig varit i Tyskland.
En tråkig nyhet är att jag pga detta missar kammarkörens vårkonsert, som vi repar som galningar inför nu. Pontus missar den också förstås. Han hade inte kollat upp det, så när jag checkade lite datum idag så insåg jag denna dubbelbokning. Damn, jag som var tokpeppad på konserten! Men jag må säga att Tyskland väger tyngre.
Nu och mer än en vecka framöver ska det vara mulet och snöigt. Det sög ju. Jag som höll på att bygga upp en snygg ansiktsbränna..
Såhär mysigt hade vi det igår:
Och såhär duktig har Sally blivit på att sitta!
En måndag i solen
Friluftsmoa
Idag ska jag bege mig ut till Sandfors (bortanför Kusmark) där Ida bor. Vi ska ta en långpromenad för att sedan grilla korv och sitta ute i solen och glassa. Jag önskar att jag bodde ute på landet.. Då skulle jag kunna ha massa djur utan att oroa mig för att de ska bli påkörda eller ej uppskattade av grannarna. Och tänk att ha massa skog bara runt hörnet att gå och filosofera i... Och nån sjö att bada i på sommarn... Men Pontus vägrar. Och jag har som funnit mig i det. Men ibland drömmer jag mig bort, speciellt en sån här dag då jag har lyckan att spendera en heldag på landsbygden.. Tur att jag har en Ida jag kan besöka och få mitt behov tillfredsställt! Hoppas att vi stöter på några hästar på våran promenad, då är dagen komplett!
Tänk er...
Wow!!!
helt sjukt
Jag har så tråkigt. Ryggskada är ruskigt deprimerande.. Har inte orkat göra nästan nåt i veckan. Har iofs träffat fina vänner som Louise, Ida och Nisse, och "lillsyrran" Matilda. Men där tar det liksom slut. Har inte gjort nånting annat. Håller på att få spunk!
Det var tänkt att Johanna, Bea och Thea skulle komma hit på fika idag, det såg jag fram emot, men då blev lillthea sjuk, så vi sköt upp det.
Nu har jag tänkt tvinga mig ut på en promenad (vill inte vill inte vill inte vill inte), sen drar jag nog till mamma en sväng. Ska också snöra ihop en äppelpaj som jag ska ta med mig till syster Åsa ikväll, de bjuder mig på så mycket mat, så nu vill jag bjuda igen lite.
En positiv sak med att ha det såhär trist är att jag bara blir mer motiverad att börja en prakik, jag menar, så här kan jag bara inte ha det. Håller på att implodera av sysslolöshet. 
Hmm
Magontet verkar vara vanlig lingonveckavärk. Har dessutom ondare i ryggen nu.. Så nu kör jag värmekudde på magen och spikmatta på ryggen. Just ja, en pappersbit i nästan också eftersom jag har näsblod. Jag är som en vandrande trasa. :)
Pga detta har jag kunnat göra ca nada idag. Hängt in tvätt är det jag lyckats med. Nu sitter jag faktiskt och ritar porträtt! (eftersom jag samtidigt kan bruka tidigare nämnda värmekudde och spikmatta då) Det är kul, och jag ska försöka sätta sprutt på min kreativa ådra. Jag vill inte riktigt erkänna att jag har en liten talang, men jag ska försöka ge utlopp för den få se var vi hamnar. Troligtvis i papperskorgen eftersom tålamodet är likamed noll.
Ikväll drar jag i alla fall till Nissepisse, hur ont jag än har. Klättrar på väggarna snart. Och det är ju onödigt att göra med tanke på ryggen.. :)
Pga detta har jag kunnat göra ca nada idag. Hängt in tvätt är det jag lyckats med. Nu sitter jag faktiskt och ritar porträtt! (eftersom jag samtidigt kan bruka tidigare nämnda värmekudde och spikmatta då) Det är kul, och jag ska försöka sätta sprutt på min kreativa ådra. Jag vill inte riktigt erkänna att jag har en liten talang, men jag ska försöka ge utlopp för den få se var vi hamnar. Troligtvis i papperskorgen eftersom tålamodet är likamed noll.
Ikväll drar jag i alla fall till Nissepisse, hur ont jag än har. Klättrar på väggarna snart. Och det är ju onödigt att göra med tanke på ryggen.. :)
ånejånej
Börjar känna smärta från cystan... Får panik om det kommer en såndär smärtattack inatt! Laddar upp med ipren och värmedyna, hoppas hoppas hoppas att jag slipper. Har en tid den 30 april, om den inte försvunnit då blir det operation. Min första isf! Ingen idé att vara nervös redan, men det är svårt att låta bli!
Kontraster
Jag pratade just med gubben min. Och jag blir så otroligt avundsjuk.. En dröm för mig vore att ha ett band. Han har två. Ännu en dröm vore att resa runt i världen och se nya platser. Han gör det flera gånger per år med bandet. Ytterligare en sak jag önskar är att jag kunde vara riktigt bra på nåt och kunna åka omkring och få fans och uppskattning och massa hyllningar... Som han får på varje ny resa.. Nu har han dessutom gjort en hemlig sak i veckan, som vore så fruktansvärt underbart roligt att få göra, men som jag aldrig kommer att få chansen till. (kan senare berätta om den här hemlisen)
Det är så konstigt. Att leva så nära någon men ändå vara så långt ifrån det den andra människan får uppleva. Hur gör man då för att inte bli bitter och avundsjuk? Jag missunnar inte honom nåt alls i världen, men jag kan inte låta bli att önska att jag också fick haka på. Men det går inte. Jag har inte den talangen som krävs. Och jag har inte pengarna det skulle kosta att följa med och göra sådant som han kan göra.
Snacka om kontraster.. I helgen spelade han för hundratals fans i England. Jag ramlade ner i en bäck.
Till på köpet är han nu i Sthlm en vecka och bara chillar. Han ska på IKEA idag... Jag vill jag vill jag vill. Men jag har inte råd. Och som pricken över i får han umgås i en hel vecka med Georg och Sally som också är i Sthlm.
Nä men... Man kanske ska ta och diska då...
Det är så konstigt. Att leva så nära någon men ändå vara så långt ifrån det den andra människan får uppleva. Hur gör man då för att inte bli bitter och avundsjuk? Jag missunnar inte honom nåt alls i världen, men jag kan inte låta bli att önska att jag också fick haka på. Men det går inte. Jag har inte den talangen som krävs. Och jag har inte pengarna det skulle kosta att följa med och göra sådant som han kan göra.
Snacka om kontraster.. I helgen spelade han för hundratals fans i England. Jag ramlade ner i en bäck.
Till på köpet är han nu i Sthlm en vecka och bara chillar. Han ska på IKEA idag... Jag vill jag vill jag vill. Men jag har inte råd. Och som pricken över i får han umgås i en hel vecka med Georg och Sally som också är i Sthlm.
Nä men... Man kanske ska ta och diska då...
Snäppet smartare
Nånstans har jag ju alltid vetat att det inte är någon hållbar eller hälsosam diet att dricka kalorifattiga måltidsersättningar såsom Allévo och Nutrilett. Men för några dagar sedan kom jag in på en blogg som ägdes av en tjej som haft mkt framgång med just sådana, och jag blev taggad till tusen. Så igår köpte jag en hel uppsjö olika soppor, shakes och bars med tanken att jag skulle ersätta alla måltider denna vecka. Sagt och gjort så satte jag igång med det igår, och trots att 80% av grejerna smakar skit så tappade jag inte motivationen, förrän idag då min vän Ida kom hit. Hon påminde mig om varför man INTE ska hålla på med sån där svältkurbantning.
För när kroppen ställer in sig på svält som den gör om man kör en sånhär diet så försvinner inte fettet, utan musklerna. Och när man då börjar äta vanligt igen så suger kroppen åt sig allt fett som en svamp, så det man förlorat är då muskler och det man fått igen då man börjar äta är ännu mer fett. Alltså. Pissdåligt på alla sätt.
Därför, efter en och en halv dag, slutar jag upp med de här dumheterna. Har nu ätit spaghetti och köttfärssås till middag och det smakade ljuuuvligt!!
Bara ryggen blir bra igen (får inte träna på en vecka) så ska jag sätta igång med träningen, för bra mat och träning är nog det bästa hälsoknepet.
För när kroppen ställer in sig på svält som den gör om man kör en sånhär diet så försvinner inte fettet, utan musklerna. Och när man då börjar äta vanligt igen så suger kroppen åt sig allt fett som en svamp, så det man förlorat är då muskler och det man fått igen då man börjar äta är ännu mer fett. Alltså. Pissdåligt på alla sätt.
Därför, efter en och en halv dag, slutar jag upp med de här dumheterna. Har nu ätit spaghetti och köttfärssås till middag och det smakade ljuuuvligt!!
Bara ryggen blir bra igen (får inte träna på en vecka) så ska jag sätta igång med träningen, för bra mat och träning är nog det bästa hälsoknepet.
Sådärja
Nu har jag varit och fått massage (läs: tortyr) och kotknäckning.. Hos Tello, min gamla idrottslärare, han jobbar tydligen som kiropraktiker numera. Det gjorde så in i h*vete ont! Men det känns redan lite bättre tack och lov. Och han sa att jag inte kommer att få några bestående men heller, pjuuh!! Men om jag hade gått med detta utan att rätta till det så sa han att jag hade kunnat få kroniska problem med inte bara nacke och rygg, utan även höft och knä.. Så det var ju tur att jag tog tag i detta snabbt!
Tydligen var jag skadad längs med hela ryggraden på båda sidor samt i svanken, han sa att jag måste fått en redig smäll, och tja.. Vad kan jag säga? Nog var smällen redig alltid. Så att jag trodde att jag dog närmare bestämt..
Han sa också att jag bör sluta med att "slunga" på mig tröjor och jackor (alltså ni vet den här helikopterrörelsen man gör ovanför huvudet) eftersom det sliter jättemkt på nåt ställe i ryggen så att man kan få jätteproblem.. Så sluta med det ni också om ni vill ha frisk rygg, he ba ett tips! :)
Nu: Fortsatt ignorering av den enorma tvätthögen och istället tittning på hollywoodfruar och boston tea party.
Tydligen var jag skadad längs med hela ryggraden på båda sidor samt i svanken, han sa att jag måste fått en redig smäll, och tja.. Vad kan jag säga? Nog var smällen redig alltid. Så att jag trodde att jag dog närmare bestämt..
Han sa också att jag bör sluta med att "slunga" på mig tröjor och jackor (alltså ni vet den här helikopterrörelsen man gör ovanför huvudet) eftersom det sliter jättemkt på nåt ställe i ryggen så att man kan få jätteproblem.. Så sluta med det ni också om ni vill ha frisk rygg, he ba ett tips! :)
Nu: Fortsatt ignorering av den enorma tvätthögen och istället tittning på hollywoodfruar och boston tea party.
!!!
Jag antar att det närmaste man kommer en lillasyster (Matilda) får reagera såhär då hon läser mitt senaste inlägg:
M säger:
HAHAHHAHA
förlåt men HAHAHAHHAHHA
HAHHAHHAHA .......... FINA BILDEr
hahhhhah
hahah jag såg hela händelsen i huvudet
varför fick inte jag vara med hahahhaha
jag hade fått panik hahahha
sen hade jag skrattat
hahahhahaha
Moa säger:
hahahaha jaaa du hade skrattat ihjäl dig
M säger: hahhahh hur lyckas du med allt=(
Moa säger:
Det frågar jag mig dagligen
M säger:
hahhahah du är som ett barn hahahha älskar det
Moa säger:
HAHA
En RIKTIG nära döden-upplevelse..
Har i helgen varit i Lappvattnet med min syster Åsas familj. Allt har varit frid och fröjd och jättemysigt, god mat, sällskapsspel, melodifestivalfinal (Grattis till Anna, som är en värdig vinnare!)...
Tills vid kl 15 idag. Vi var på skoterutflykt över dan, och jag var tvungen att åka hem tidigare eftersom jag skulle hämta svärfars på flygplatsen. Jag bad mina systerdöttrar Elsa och Wilma skjutsa mig till stugan på skotern, och blev peppad på att åka på madrassen bakom. Det var superkul!!!......
.... Fram tills att madrassen råkade komma liiiite för nära en ca 2 meter djup brant som ledde till en frusen bäck.. SÅKLART åkte jag baklänges ned i bäcken och gjorde en bakåtvolt innan jag landade på skulderbladen och fick mina ben över mig. Jag hörde helt allvarligt hur ryggen knakade till på ca 10 ställen. Och där låg jag. Helt paralyserad.
Jag trodde allvarligt att jag hade tackat för mig på den här jorden, och väntade bara på ett ljust sken och en enorm hand som skulle komma och lyfta upp mig.....
När jag insåg att jag faktiskt inte var död bad jag gråtandes mina förskräcka syskonbarn att ringa efter hjälp, men började skratta helt galet då jag märker att om det inte vore för att mina ben stod rakt upp och stoppade mig hade jag åkt in under en liten viadukt (se bild), och jag kunde helt enkelt inte sluta skratta. Chocken blandat med den OTROOOLIGT fula händelsen gjorde allt outhärdligt roligt, samtidigt som smärtvattnet rann! Så där låg jag skrattandes och gråtandes, medan Elsa och Wilma oroligt kikade ner på mig från två meter upp.. Eftersom jag såg det sjukt fula i situatuionen slungade jag upp kameran som jag hade i fickan till Elsa, så att hon kunde föreviga min lilla olycka.. och här ser ni resultatet:
Tunneln..
Utsikten mellan mina ben
Här sitter jag nu, fortfarande skrattandes helt hysteriskt, men med fruktansvärt ont i ryggen. Imorgon får jag nog lov att besöka nån rygg-expert för att se vad som egentligen har hänt. Det värker nåt så vansinnigt och jag kan inte böja ryggen alls. Att sitta gör ont, så nu måste jag nog gå och lägga mig i soffan.. Jag är livrädd att detta ska ge mig bestående skador....
Men fattar ni!? Jag kunde ha dött. Och det vore ruskigt typiskt mig att dö på detta sätt.. Om jag hade landat på nacken hade jag MINST blivit helkroppsförlamad, för den farten, och den smällen... Jag hade RUSKIGT tur i oturen. Det känns nästan som jag borde gå och bearbeta detta hos nån psykolog, men hon skulle väl tro att det riktigt slagit slint eftersom jag förmodligen skulle skratta hejdlöst under tiden jag berättade. Jag har varit med om många fula grejer, men det här toppar det mesta. Och stackars Elsa som körde skotern, hon måste ju ha riktigt dåligt samvete nu, men Elsa om du läser, ha inte det!!! Det var verkligen inte ditt fel, det var en olycka!!
Ps. Ni FÅR skratta!
Tills vid kl 15 idag. Vi var på skoterutflykt över dan, och jag var tvungen att åka hem tidigare eftersom jag skulle hämta svärfars på flygplatsen. Jag bad mina systerdöttrar Elsa och Wilma skjutsa mig till stugan på skotern, och blev peppad på att åka på madrassen bakom. Det var superkul!!!......
.... Fram tills att madrassen råkade komma liiiite för nära en ca 2 meter djup brant som ledde till en frusen bäck.. SÅKLART åkte jag baklänges ned i bäcken och gjorde en bakåtvolt innan jag landade på skulderbladen och fick mina ben över mig. Jag hörde helt allvarligt hur ryggen knakade till på ca 10 ställen. Och där låg jag. Helt paralyserad.
Jag trodde allvarligt att jag hade tackat för mig på den här jorden, och väntade bara på ett ljust sken och en enorm hand som skulle komma och lyfta upp mig.....
När jag insåg att jag faktiskt inte var död bad jag gråtandes mina förskräcka syskonbarn att ringa efter hjälp, men började skratta helt galet då jag märker att om det inte vore för att mina ben stod rakt upp och stoppade mig hade jag åkt in under en liten viadukt (se bild), och jag kunde helt enkelt inte sluta skratta. Chocken blandat med den OTROOOLIGT fula händelsen gjorde allt outhärdligt roligt, samtidigt som smärtvattnet rann! Så där låg jag skrattandes och gråtandes, medan Elsa och Wilma oroligt kikade ner på mig från två meter upp.. Eftersom jag såg det sjukt fula i situatuionen slungade jag upp kameran som jag hade i fickan till Elsa, så att hon kunde föreviga min lilla olycka.. och här ser ni resultatet:
Tunneln..
Utsikten mellan mina ben
Här sitter jag nu, fortfarande skrattandes helt hysteriskt, men med fruktansvärt ont i ryggen. Imorgon får jag nog lov att besöka nån rygg-expert för att se vad som egentligen har hänt. Det värker nåt så vansinnigt och jag kan inte böja ryggen alls. Att sitta gör ont, så nu måste jag nog gå och lägga mig i soffan.. Jag är livrädd att detta ska ge mig bestående skador....
Men fattar ni!? Jag kunde ha dött. Och det vore ruskigt typiskt mig att dö på detta sätt.. Om jag hade landat på nacken hade jag MINST blivit helkroppsförlamad, för den farten, och den smällen... Jag hade RUSKIGT tur i oturen. Det känns nästan som jag borde gå och bearbeta detta hos nån psykolog, men hon skulle väl tro att det riktigt slagit slint eftersom jag förmodligen skulle skratta hejdlöst under tiden jag berättade. Jag har varit med om många fula grejer, men det här toppar det mesta. Och stackars Elsa som körde skotern, hon måste ju ha riktigt dåligt samvete nu, men Elsa om du läser, ha inte det!!! Det var verkligen inte ditt fel, det var en olycka!!
Ps. Ni FÅR skratta!
Ensamstående
Alldeles nyss skjutsade jag iväg Pontus mfl till falmark. Moonsafari har spelning i England imorgon, och sen stannar Pontus kvar i Sthlm när de kommer dit, eftersom han helgen efter har sjungning med voicebox, sen var det lite mer grejer han skulle göra där nere.
Så nu är jag gräsänka i 11 dagar. Det känns väl inte jättebra.. Speciellt med tanke på att många andra är borta nu.. Anna och Simon ska också de vara i Sthlm nästa vecka, Nisse är i Uppsala, Lina och Robert är i Miami.. =/
Men eftersom jag försöker att tänka positivt numer så gör jag en liten lista över fördelar med att vara ensam:
1. Jag får ha bilen, tv:n och datorn för mig själv.
2. Jag får sträcka ut mig i sängen hur mycket jag vill, jag behöver inte slåss om täcket, och jag får sova hela nätter eftesom jag inte blir väckt av en viss persons jobbiga näsa.. (den låter)
3. Jag får äta vad jag vill! Nudlar, sallader osv som Pidde aldrig vill äta.
4. Jag behöver bara diska/städa bort efter en person.
5. .... Nä nu kommer jag inte på nå mer....
Ikväll drar jag till Anna och barnen och har fredagsmys. Imorgon åker jag troligtvis till syrrans stuga i Lappvattnet. Trevlig helg!
Så nu är jag gräsänka i 11 dagar. Det känns väl inte jättebra.. Speciellt med tanke på att många andra är borta nu.. Anna och Simon ska också de vara i Sthlm nästa vecka, Nisse är i Uppsala, Lina och Robert är i Miami.. =/
Men eftersom jag försöker att tänka positivt numer så gör jag en liten lista över fördelar med att vara ensam:
1. Jag får ha bilen, tv:n och datorn för mig själv.
2. Jag får sträcka ut mig i sängen hur mycket jag vill, jag behöver inte slåss om täcket, och jag får sova hela nätter eftesom jag inte blir väckt av en viss persons jobbiga näsa.. (den låter)
3. Jag får äta vad jag vill! Nudlar, sallader osv som Pidde aldrig vill äta.
4. Jag behöver bara diska/städa bort efter en person.
5. .... Nä nu kommer jag inte på nå mer....
Ikväll drar jag till Anna och barnen och har fredagsmys. Imorgon åker jag troligtvis till syrrans stuga i Lappvattnet. Trevlig helg!
Sportlov del 1.
Även om jag inte själv har dessa lov nu så kommer jag alltid att kalla barnens lovveckor för just lov. Det sitter så djupt i ryggmärgen så det får liksom hänga kvar.
Some pics:
Misslyckad bakning 1: Jag och Wilma tog oss vatten över huvudet då vi försökte baka Subways cookies..
Både fula och inte alls speciellt goda..
Barnvakt! Georg äter blodpudding.
mmmmmmmmmm!!
Sally och Matilda
Sallybally sover sött medans en stolt farbror beundrar skönheten..
Misslyckad bakning 2: Jag och systerbarna skulle sno ihop en kladdkaka innan vi begav oss och bowlade. Pga stress hann den inte riktigt bli klar.. Alls. 
Men den vart rätt mumsig ändå
Elsa
Arvid
Wilma
Påväg till bowlingen
keep on walking
Kan man göra annat än att älska Salem?
Finns ingen som har lika mkt energi och utstrålning på scen, man blir alldeles lycklig!
Idag ska jag hänga med systerdottern Wilma. Vi ska bara chocolate chip cookies! Man kan ju bara drömma att få dem lika goda som på subway, men.. Skam den som ger sig! Jag ska baka och baka tills de smakar precis likadant. Nu är det ju dock så att jag bakar typ en gång om året, så... Det kommer väl att ta ett X antal år.
Ikväll ska jag sköta Georg och Sally. Har lånat med mig Matilda för säkerhets skull, det kan vara en handfull med två små paltar att hålla reda på:) Men oftast går det ju jättebra.
Ha en trevlig onsdag!
Finns ingen som har lika mkt energi och utstrålning på scen, man blir alldeles lycklig!
Idag ska jag hänga med systerdottern Wilma. Vi ska bara chocolate chip cookies! Man kan ju bara drömma att få dem lika goda som på subway, men.. Skam den som ger sig! Jag ska baka och baka tills de smakar precis likadant. Nu är det ju dock så att jag bakar typ en gång om året, så... Det kommer väl att ta ett X antal år.
Ikväll ska jag sköta Georg och Sally. Har lånat med mig Matilda för säkerhets skull, det kan vara en handfull med två små paltar att hålla reda på:) Men oftast går det ju jättebra.
Ha en trevlig onsdag!
En bra dag!
Var på möte med Utsikten-gänget i morse. Vilken grej! Det var en kvinna från försäkringskassan, en kvinna från socialstyrelsen, en tjej från psyk och en kille från arbetsförmedligen. Alla var jättegulliga och alla fyra kommer att hjälpa mig att komma ut i arbetslivet igen. På fredag har vi nästa träff, då ska vi gå igenom möjliga praktikplatser. De sa att de kommer att göra allt för att hjälpa mig att hitta ett jobb som jag trivs med, tänka sig!! Jag är lyckligt lottad. Tänk om alla sjukskrivna fick den här möjligheten! Så nu känner jag mig glad och motiverad!
När mötet var klart och jag hoppade in i min bil som stod felparkerad (var försenad och hann inte springa 2 km för att fixa parkeringsbiljett, så jag chansade) missade en parkeringsvakt mig med en millisekund! Pjuh!
Nu ska jag städa litegrann innan jag och Pidde beger oss till pappa där Lena och grabbarna väntar. Vi ska ta en utedag med skoter, grillning och förhoppningsvis lite solning om bara solen vill komma fram igen. Den var ju nyss här..
Och om bara brevbärarn ville komma med min efterlängtade almanacka nuuuuu....
När mötet var klart och jag hoppade in i min bil som stod felparkerad (var försenad och hann inte springa 2 km för att fixa parkeringsbiljett, så jag chansade) missade en parkeringsvakt mig med en millisekund! Pjuh!
Nu ska jag städa litegrann innan jag och Pidde beger oss till pappa där Lena och grabbarna väntar. Vi ska ta en utedag med skoter, grillning och förhoppningsvis lite solning om bara solen vill komma fram igen. Den var ju nyss här..
Och om bara brevbärarn ville komma med min efterlängtade almanacka nuuuuu....
Yeeeha!
Fick just ett mail:
|
Hej! |
