Nu sitter jag och väntar på P som håller på att göra sig klar. (visst brukar det vara tvärt om i förhållanden?) Vi ska ta våran nya fina (allt är relativt) bil och köra ner till Umeå. Först ska vi hälsa på hos P:s moster i Obbola, där svärfars, momme och Anna, Simon och barnen är. sedan är det konsert med världens bästa kör Sångkraft, och världens bästa vokalgrupp The real Group. Det kan nog inte bli så mycket bättre.

Pontus kusin Olov och hans Jenny har fått barn, en liten Nova, som inte alls var så liten, och vi hade hoppats på att de skulle ha hunnit komma hem från BB och mött upp oss i Obbola, men tyvärr så ville den lilla inte ut i tid. Hon ville stanna inne i mamma två veckor extra! Pjuh!  Det får bli en annan gång helt enkelt.



Nu hojtar han att han är klar.. Äntligen!

Hej!

Ring och rösta på AC quartet. :) Talang, Tv4 kl 20.


Från Lokala nyheterna igår:

Jag hatar sjukdomar!!! Orkar liksom inte att de läggs på hög.

Återgår till mitt positiva tänkande imorgon. Nu måste allt få kännas skit en stund.

... vad berest jag tänker bli 2010..

Idag bokade vi resa till Tunisien. Den 11e juni åker vi, och nu är det ingen återvändo! Sjukt peppad på att ligga och glassa vid poolen med en bra bok i handen och ett trevligt sällskap vid min sida. Det blir det verkligen, eftersom det är Zappe, Sofia, Lina och Robert som åker med oss!

Hotellet:

                            

     

           


Resan har varit bra, på dagarna upptäckte vi Leipzig, och på kvällarna skötte jag gosevännerna, det gick jättebra. Synd bara att alla program på tv är dubbade..

Voicebox kom tvåa i tävlingen!! Det är riktigt bra jobbat, för konkurrensen var stenhård. De föll på målsnöret pga att de ej har skrivit helt egna låtar, som vinnarna hade gjort, utan bara egna (dock jättebra) arrangemang. Men jag tycker de är bättre än vinnarna! Jag må vara partisk. :) Vi blev vänner med Katarina i The real group som var en av jurymedlemmarna. Hon var supergullig!:)  Hela gårdagen spenderades med henne på Frankfurts flygplats. :) (Det tycker jag är lite häftigt eftersom jag är ett stort fan till The real group.)

Det var gothfestival i Leipzig denna helg, och någon sa att det är då "Leipzig goes black.." och jag trodde det var en överdrift men verkligen inte. Vart man än tittade såg man svarta skepnader, den ena mer utstickande än den andra. Hänförande utstyrslar alltså!

Jag tyckte om Tyskland som land, men störde mig järnet på tyskarna. Bland annat var helt sjukt dåliga på engelska!! Och även fast man sa att man ej kunde tyska drog de alla beskrivningar på sitt eget språk i 180 km/h så man bara hörde massa SCH-ljud...

Vi besökte även Thomaskyrkan där Bach jobbade under sin livstid. Det var riktigt häftigt!

Natten har spenderats på Pärs studentrum i Sigtuna, och jag må säga att jag blev himla impad av den stadsdelen, det var hur mysigt som helst! Önskar att Skellefteå kunde ha mer mysiga hus och gator..

Nu har jag massor jag borde göra, packa upp, tvätta, diska osv.. Men efter en hektisk resa så är jag rätt utpumpad, så jag slänger mig på soffan och låter alla "borden" vänta.

Nu har det gått en vecka sedan operationen, och ärligt talat trodde jag att jag skulle må bättre än jag gör. Det är fortfarande jobbigt att gå omkring, och igår efter diverse skrattatacker efter att ha tittat på olika bloopers på youtube hade jag så ont i ärret så jag grät. Jag kan fortfarande inte hosta, harkla mig eller nysa utan att det känns som att hela magen exploderar. Men så länge jag inte gör något av ovanstående går det ganska bra. Det är rätt trist att inte kunna skratta må jag säga.. Jag hoppas på en superåterhämtar-natt inatt eftersom jag åker till Sthlm imorgonbitti. Ska åka ned med Georg och möta upp med Anna och Sally på centralen som vart i Sthlm ett tag. Sen ska jag äta lunch med Hannamaria på skolan hennes, därefter titta på när hon och hennes klass repar inför en dansföreställning. Efter det blir det middag med Elisabet nånstans. Blir trevligt att träffa två av mina favvotjejer som bor i Sthlm!

På onsdagmorgon möter vi (alltså jag, Anna, Georg och Sally) upp resten av Voicebox på arlanda för att sedan flyga till Leipzig, Tyskland. Där är det en sångtävling som Voicebox ska medverka i, och jag följer med som barnvakt. Det blir nog mycket trevligt, och jag hoppas att jag börjar känna mig någorlunda under veckan. Som tur är glömmer jag bort all smärta när jag sköter gosevännerna. Får bara se till att inte kånka omkring på dom alltför mycket.

Pontus är som bekant världens bästa, och nu ska jag få välja mig en present efter att ha klarat operationsh-vetet. Det står mellan att spå mig hos en kvinna som verkar mkt bra, eller en parfym som jag trånat efter nu hela våren.... Och jag kan verkligen inte bestämma mig. Ibland är det jätteskönt att fundera på sådanahär triviala saker.. :)


eller     ??

Jag vet att många tycker att jag är stark, och ofta håller jag med dessa människor, men nu de kommande sex månaderna kommer min styrka verkligen att sättas på prov. Om jag klarar detta är jag stark på riktigt. Så, det är väl bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång då..

Det är ungefär så jag känner mig. Är klumpigare än vad jag nånsin trodde var möjligt.. Trodde aldrig heller att jag skulle må såhär pass dåligt efter operationen, eller ärligt talat var jag så nervös för själva sövningen och operationen i sig så jag inte tänkte på efterdyningarna.. Lika bra, för då hade jag nog inte genomgått alltihop.

Är ensam idag, P jobbar på sitt ANDRA jobb som personlig assistent (om jag hade råd skulle han få lön av mig också..)  och eftersom det tar ca en timme att få sig upp ur soffan och göra det jag tänkte göra, så ligger jag helst still. Tog mig dock en dusch idag, vilket jag aldrig trodde jag skulle kunna göra, men jag kände att det var absolut nödvändigt. Nu har jag ätit lite mat och väntar på att Åsa ska komma hit med sprutor mot blodpropp som de glömde ge mig vid utskrivningen.. Jag ska alltså ta sprutor på mig själv i en veckas tid och jobba vidare på nåldynan som skapats på mitt ben... Det kommer ju att gå helt sjukt dåligt eftersom jag har sprutskräck. Det här känns som ett skämt..
Läkarna sa att operationen blev längre och jobbigare än det borde ha blivit och jag var sövd rätt länge, därför behöver jag sprutorna för säkerhets skull.

Fy fan. Det här vill jag aldrig mer göra om. Och låt mig bara bli bra så snabbt som möjligt.

Vilket ljuvligt väder idag! Har suttit ute i ett par timmar med t-shirt och shorts. Är aningen röd i skinnet nu. :) Jag älskar verkligen att vara ute i solen. Eller.. Jag är snarare besatt. Måste ut så fort det är sol! Därför är jag lite gruvsam inför i sommar då jag kommer att praktisera (ska dock vara ledig 5 veckor då min handläggare har semester) och se solen skina ute och folk som strosar förbi arbetsplatsen med klänning och en glass i handen. Men men. De där fem veckorna kanske räcker för att stilla mitt solbehov.. Eller vad säger ni som bara har typ två veckor semester? ;) Att göra praktik har helt klart sina fördelar.

Nu ska jag göra mig klar för att gå och titta på kammarkörens rep inför vårkonsterten som jag inte kommer att kunna delta i eftersom vi är i Tyskland. Sen ikväll är det schlagerparty med kören! Blir nog trevligt, och jag hoppas att jag ska kunna koppla bort alla tankar på måndagens operation.. (just ja, hade ju bestämt mig för att jag inte skulle skriva om det.. men va tusan..man får väl lov att ändra sig.. Annars vore jag ganska rökt eftersom jag ändrar mig i alla åsikter jag har typ 10 gånger om dan, det är jobbigt att vara född i vågens tecken ibland.)

Jag drömmer mkt mardrömmar om operationen. När jag säger till folk hur nervös jag är säger alla "men det är ju lugnt, du kommer ju att vara sövd.." Men det är ju precis det jag är nervös inför!! Jag vågar inte bli sövd, kommer att leva rövare när de försöker tvångssöva mig. Kan inte komma på något otäckare än att somna in utan egen påverkan.. För nån natt sedan drömde jag att jag upprepade typ 1000 gånger: "sjuksyster, jag är vaken... skyll dig... jag är vaken..." tills jag somnade men fortfarande var vid medvetande på nåt konstigt sätt. Och jag såg liksom ovanifrån hur de slängde mig, helt naken, på en kärra där det låg massa andra sövda som skulle opereras..

Undrar hur de ställer sig till att jag ber om att få vara vaken? Hellre operation utan bedövning än att bli sövd..

Ha en trevlig lördag!

Jag är nå så fruktansvärt sugen på att skaffa barn. Detta är ingen nyhet för de flesta, men jag måste som få ventilera detta lite extra här känner jag..

Nu när jag sitter och räknar kommer jag fram till sju vänner som är gravida.. Och det går inte att sticka under stol med att detta påverkar mig! Dock inte alls på något negativt sätt, att jag blir avundsjuk eller så, det gör mig bara med peppad! Jag har alltid tusen frågor då jag träffar någon som väntar barn. Är så nyfiken!
Och direkt jag tänker på Pontus med ett litet knytte i famnen som är vårt egna får jag tårar i ögonen. :)

Det finns mycket som talar för att tiden snart är inne, med tanke på att jag och Pontus har hängt ihop i sju år och har en väldigt stabil relation, men så är det det här med min (obefintliga) arbetssituation.. Vi har bestämt att vi ska vänta tills att jag har ett jobb som jag klarar av, dels för ekonomin, men också för min självkänsla och mitt självförtroende. För jag tror stenhårt på att om mamman och pappan mår bra, så mår barnet också bra.


Därför ger jag järnet nu. Jag SKA ha ett jobb. Jag SKA fixa det! För jag har en underbar belöning att se fram emot.

Har ikväll varit på storseans med hjälten Terry Evans. Jag hade egentligen inga förväntningar, men hoppades förstås, som säkert alla andra 500 som var där, att någon som dött skulle återvända och prata just med mig. Detta hände inte. Det var ca 10 personer totalt som fick meddelande från andevärlden. Detta var dock hur häftigt som helst. När han nämnde privata grejer som personerna bekräftade fick jag rysningar. Tex människor som hade ärr någonstans, hade speciella planer, eller hade något egenartat för sig.. Skrattande eller gråtande bekräftade människorna detta.. Helt otroligt.

Det var speciellt en sak som berörde mig, och det var en pojke som kom tillbaka för att trösta sin ledsna mamma. Så gott som hela aulan var i tårar, inte minst mamman. Det var många andra saker också som var hur träffande som helst, orkar inte skriva om allt här dock. Inte ikväll i alla fall.

Efter seansen fick man ställa frågor till Terry om hans arbete osv, och då frågade jag om han någonsin kände sig rädd för sin förmåga. Jag har nämligen varit, och är än idag, väldigt rädd för att bli besökt av någon som dött. Var t.om tvungen att flytta hemifrån eftersom jag kände mig iakttagen då jag bodde hemma. Han svarade att såklart kände han sig rädd ibland, eftersom man då och då förnimmer väldigt otäcka saker. Han kände sig också rädd för att tappa respekten för de döda, och glömma bort att han bara är redskapet. När han svarat på detta tittade han noga på mig och sa: "du har varit med om en stor förändring i ditt liv under de senaste åren" och typ "good for you" .. Och det är väl det minsta man kan säga. Jag har hittat mig själv. Gått från en trasig liten stackare till en stark och insiktsfull människa. Har gjort en gigantisk inre resa. Och jag tror det var det han syftade på.

Jag tror att det finns många bluffmakare inom den här branschen, men jag är nu övertygad att Terry Evans inte är en av dessa.